Jag brukar ofta tänka tillbaka på tiden då allt var "bra". När vi bodde ute på landet, vi hade hästarna som alltid varit en stort intresse för mig. Och även för min mamma. Vi var alltid i stallet tillsammans, red tillsammans och allt som har med hästar att göra. Gick på en skola i vingåker som heter Vidåker. Det är nog bland den bästa tiden i mitt liv. Saknar klassen och de som var så oerhört mycket ibland. Jag mådde bra då, jag är en landet människa och där ska jag bo för att må bäst, med en massa djur. Klart jag älskar att bo i stan, det är nära till affärer, vänner och det finns mer att göra om man har tråkigt. Men helst av allt vill jag tillbaka till landet med hästarna, sjön och allt vi hade där. Jag säger inte att jag inte vill bo i stan, för det vill jag. Men för att jag ska må bäst så är det landet som gäller. Min familj har varit med om så mycket saker, speciellt min mamma. Ingen är värd att få utstå så mycket som hon gjort. Men ändå står hon ut, hon är en av det starkaste människor jag känner! Och jag älskar henne av hela mitt hjärta<3
När jag gick på högstadiet var jag lycklig i sjuan och halva åttan. Sen märkte man vad som höll på att hända. Jag började må dåligt och jag sket ofta i skolan. Jag gick dit men gjorde inte det jag skulle, mina betyg sjönk ganska mycket. Och jag gjorde en hel del saker som jag kommer få ångra resten av livet. Det går inte bort och det kommer alltid att finnas ärr kvar. Men för 2 år och fyra månader sen exakt idag blev jag tillsammans med världens underbaraste pojke. Han har hjälpt mig oerhört mycket genom att bara finnas och vara den han är. Han fick mig att må bra igen. Även om allt inte blev bra så gjorde han det lättare. Vad som hänt i mitt liv tänker jag inte gå in på. Det som vet, dom ska veta!
För ett år sen och 5 månader ungefär krockade min mamma, min bror, mammas förra pojkvän och två till. Dom fick sladd och körde in i en bergvägg. När jag fick samtalet om det kändes som om hela min värld rasade. Jag har aldrig varit så rädd förut. Emelie som ringde sa till mig att alla mådde bra, men jag lyssnade inte. Jag hamnade i chock. Jag trodde att dom inte fanns mer. Jag skulle aldrig mer få prata med dom. Men som emelie sa, alla klarade sig bra. Men jag lärde mig en sak, ta vara på varandra och ta inte varandra för givet!! Man vet aldirg vad som händer och när. Jag vet egentligen inte om någon bryr sig om det jag skriver, men jag behöver skriva ner vad jag känner. Tror aldrig jag egentligen berättat hur jag mår för någon, ordentligt alltså.

Vissa kvällar kan jag gråta, men jag vet egentligen inte varför jag gråter. Det finns så mycket inom mig som vill ut...

Men jag hoppas och vet att det blir bättre med tiden!